Vad var det jag var med om
Ett antiklimax av gudalika proportioner tog över min arma själ i går. Sverige, med tidernas bästa backuppsättning, förlorade mot ett ihopplockat lag från Europa. Ska det ens vara möjligt? Ja jo, det är ju klart. Det är inga dussinlirare i Lag Europa, men kom igen. Det var ju så nära...
Nu sliter NHL:s pampar sina hjässor och intresset för turneringen är dött. Kanadensarna kommer att heja fram sitt kära hockeylag till titeln, för den förlorar de aldrig. En finalserie om tre matcher, där antingen USA, Sverige eller Ryssland skulle stå som motståndare för att skapa den där kittlande nerven turneringen desperat behöver. Men icke. Nu står slagpåsen för motståndet och luften fick ur mig.
Men, vilken prestation av Lag Europa. Spelarna har enbart sig själva att spela för. Den egna flaggan och att hitta moralen och glöden för att ta sig fram till en final är helt enkelt häpnadsväckande. Otroligt stort för spelarna som utgör laget som ingen trodde på.
Någonstans tycker jag det är för det bättre, att de tog sig till final. Det visar något djupt och tankeväckande som utgör vår samtid.
Oavsett var du kommer ifrån. Vilket språk du pratar, eller vilken religion du har. Kommer det alltid finnas en väg att jobba tillsammans för att uppnå stora ting.
// Robert Nilsson